torsdag 30 april 2009

Mer äventyr i Laos

Idag har varit en bra dag ("idag" syftar här till skrivdag, inte publiceringsdag). Jag har varit på möte med SIDA och lyckats få ihop en hel del bra stoff till min artikel. Efter det tog jag en lite  i tuk tuk (trehjulig motorcykeltaxi)  och såg Pha That Luang (fråga mig inte om uttalet) och Putaxai (återigen kan jag inte uttalet). Pha That Luang är ett tempel och ett av Laos viktigaste monument. Det var väll fint men eftersom det är hyfsat nyrenoverat såg det mest ut som ett tempel i mängden - efter snart ett år i Taiwan börjar man bli ganska van. Putaxai är Laos motsvarighet till triumfbåfgen i Paris, en stor valbåge mitt i en av de största gatorna. roligare att se än templet men ganska nergånget. Spännande att notera är att den byggdes med cement som USA donerat till konstruktion av en flygplats. 


Hos SIDA

Jag och min tuk tuk

Tempel..



Triumfbåge

Jag passade även på att vandra runt i staden och kolla läget och jag kan lugnt konstatera att Vientiane är den mest avslappnade huvudstaden jag varit i, jag har hittills bara sett ett fåtal pampiga byggnader. Det som gjort dagen riktigt bra var dock varken möten eller sightseeing, utan ett mejl. Jag bad nämligen min snälla mor köpa mig en biljett och det gjorde hon gärna så när jag skriver detta sitter jag med bekräftelsemejlet i handen. Det känns väldigt skönt att ha för nu kan jag verkligen njuta av min resa istället för att ta buss till Hanoi redan imorgon och därmed missa allt det roliga. Nåväl, nu ska jag sluta skriva och se vad man kan göra i Vientiane en kväll.

P.S. Vill officielt tacka mina föräldrar för att de hjäpte mig med biljetten, det blev en bra resa pga det.

entering Laos

The keywords of the day are "lush" and "rural". Up in the mountains absolutely everything is green. A small strip of fading tarmack slithers through as the single sign of civilisation and at its edges the jungle soon takes over. It can all be surmised in that one word - lush.

As we exit the mountains and come down to the plains, rural takes over as the defining word. In some of the small villages dotted along the road, the surface changes from asphalt to dry, orange earth and on the sides are small houses, dried out rice paddies and the occasional cow. The houses are generally made from wood with leaves weaved together to form the walls and for some reason most of them are proped up un stilts. And that, it seems, is it, a dusty road, rice fields and small houses, no shops, no restaurants, nothing. 

As we come in to Vientiane the landscape changers, buildings here are made from cement and bricks rather than wood and there are shops and such  around but it feels much more like a small town than the capital city. finally, I'm here, after 22 hours on a bus. All in all it was not such a bad trip . The bus had aircon, the seats were semicomfortable and the other passangers were not too noisy or unkind. And I gues it helped a bit that I could do nothing about the situation so my agrivation subsided considerably. I am glad it is over however and i am happy to be here in Vientiane. Time to have some fun! 


Postal service, Lao style, just load the boxes on the passenger bus.


LUSH!


RURAL!

tisdag 28 april 2009

Frustration

Som del i vårat arbete med chalmers asia så får vi göra en del resor för kontorets räkning, standard är 1 per termin utanför Taiwan. Förra terminen åkte jag som bekant till Beijing och sedan efter det, på egen hand, till Japan. Så när den nya terminen började tyckte jag det var dags att ta sig längre söderut i asien och av någon anledning fastnade jag för Laos. Alltså sökte jag upp en organisation att besöka (har man inte det vill inte Chalmers stå för fiolerna), kollade upp hur man får visum och bokade flygbiljetter. Flyg till Laos var tydligen fruktansvärt dyrt men jag fick tips att åka till Hanoi i vietnam och åka buss därifrån, så så fick det bli. 

Men, dagen innan jag skulle åka kom beskedet att bussen skulle ta 24 timmar, det var ju inget roligt besked så jag satte mig att jaga flygresor. Det enda som fanns var antingen superdyrt eller så var man tvungen att boka tre dagar innan - jag blev enormt frustrerad över läget. Till slut hittade jag en resa som gick att boka vilket fick minj frustration att dala något,  det vara bara det att den inte gick att köpa via nätet på något smidigt sätt och med det beskedet skjöt frustrationen i höjden igen. Till slut bestämde jag migför att åka och hoppas på att kunna hitta en biljett på plats men likförbannat var jag så enerverad över läget att jag knappt kunde somna. 

Jag kom hursomhelst iväg morgonen därpå och landade i Hanoi bara för att upptäcka att det var fullt på alla flyg - illa. Men men tänkte jag, jag kan ju ta bussen ena vägen och flyga tillbaks så jag försökte köpa en biljette från Laos till Hanoi på hemresedagen men icke, mitt kreditkort ville inte funka - etter värre. vad gör man då, jo man går till en internet terminal och kollar att man har pengar på kontot och visst hade jag det. Det är väll bara att ta ut då tänkte jag och letade upp en bankomat. Då hände det som inte får hända, bankomaten tog kortet!

Inte nog med att det är problematiskt med flyg och bussar, nu står jag här i Vietnam med endast de pengar jag har på fickan, illa, illa, illa. Efter att ha samlat mig något åker jag in till centrala Hanoi för att se vad jag kan göra åt saken. Ingenting visar det sig. Istället köper jag en bussbiljette och hoppas att min kontakt i Laos ska kunna hjälpa mig med mitt pengaproblem.  Så nu sitter jag här och skriver och är allmänt moloken och till råga på allt är det tokvarmt. Varför åkte jag till detta skitland?


Här sitter jag i Hanoi och är frustrerad.

P.S. detta skrev jag i mitt anteckningsblock, nu är jag faktiskt hemma från Laos, mer kommer senare. 

måndag 20 april 2009

Hsinchu 17 km coastline

I fredags var vi ett helt gäng som drog ut på fest i Taipei och vi kom hem någon gång runt 5 på morgonkvisten, märkligt nog vaknade jag redan runt 10 och efter lite brunch bestämde jag mig för att följa med Yini ner till kusten här i Hsinchu. Vi hittade en liten affär som hyrde ut cyklar och hyrde en fyrhjulig liten cykelbil där vi satt bekvämt i en liten soffa med tygtak över oss. Eftersom vi fick lyxvarianten med soff ingick en extra soffa där bak som vi dock lämnade tom.

Det var en ganska så tung konstruktion som vi trampade runt med så det gick inte så snabbt men likväl lyckades vi trampa förbi några andra liknande ekipage trotts att vi bara var två mot deras fyra cyklister. Självklart var vi sådär barnslig att vi tjöt och gjorde handgester åt dem när vi passerade bara för att visa hur duktiga vi var. Likaså skrek vi av glädje när vi fick upp farten i nedförsbackarna, ungefär på samma sätt som man skriker på alla bergochdalbanor på ett nöjesfält, även de som inte är så läskiga  - bara för att licksom. Det var kul och det var vacker natur runt omkring oss och vi hade det allmänt trevligt. 

Ungefär halvvägs längs den 17 kilometer långa turen stannade vi och gick ut i leran som kommit fram när tidvattnet gick ut. Att kliva ner i lera och känna hur den väller upp mellan tårna är en sån där grej som tillhör livets små njutningar som jag tog in till fullo - tills jag trampade på en snäcka någonstans under leran och skar mig. Efter en snabb tvätt av såret fortsatte vi långs vår väg ända bort till slutet och där hoppade vi av igen och gick ned på sanden för att ta igen oss bnågra ögonblick. 

Det dumma med en 17 km lång utsiktssträcka längs kusten är att den är 17 km enkel väg, så vi fick helt sonika vrida runt vårt fordon och köra hem igen. Eftersom detta var en sån där varm Taiwanesisk sommardag med 33 grader i luften och gassande sol blev jag hemskt svettig, för att inte tala om att alla uppförsbackar var på hemvägen. Alltså var det en mycket trött Anders som lämnade in cykeln när vi kom hem.  Så, man kan ju dra lärdomen att man bör välja ett lättare fordon och kanske en kortare sträcka, det var hur som helst vackrast i början, men på det hela taget var det en fin dag. Tyvärr hade varken jag eller Yini med sig kamera så några bilder blev det inte.

tisdag 14 april 2009

Det var väll typiskt...

Jag har alltid tyckt att det varit lite dåligt med ljus i min lägenhet, men jag har inte tyckt att det varit värt att göra något åt det. Har helt enkelt tänt i badrummet när jag kommit in i hallen och det varit mörkt. Så nu idag hade jag onte om saker att göra så jag bestämde mig för att utforska diverse märkliga luckor i lägenheten. I halltaket var det en stor fyrkantig upphöjning täckt av en kartongskiva. Jag har alltid varit rädd att den måste sitta där pga att mygg kommer in eller så, så jag har aldrig kollat vad som fanns bakom. Nu gjorde jag det och dt jag upptäckte var ett slags fönster och bakom det, en lampa samt att man såg rakt upp i det oisolerade utrymmet mellan taket och våningen under. Hursom haver bytte jag den trasig glödlampan så nu har jag en fungerande lampa i hallen, typiskt att jag skulle upptäcka det nu när det är så kort tid kvar.


fint tak


Woho ljus i hallen

fredag 10 april 2009

final day of the festival

On the festivals last day we were tired, some of us only got a few hours of sleep after joining an all night beach party and most of us woke up at seven as the blazing sun turned our tents inte saunas. Luckily our task for the day was simple, and we completed it quickly then we mostly sat around feeling tired and too hot in the sudden summer heat. Eventually we rose from our seats to have a last bit of fun before we left. We went gocarting. for a measly 100 NTd we go 25 laps around the small circuit. It was mildly thrilling and quite fun although I wish my car had been faster since I could floor it all the  way around the track. Even though a gocart is next to glued to the tarmack, there are some corners were putting the peddal to the metal should have you skidding of but no, my slow car lets me push it all the way though with out letting go. Due to this, my only way of staying ahead was tackling the others. 


Too hot and too tired to do much





The whole gang

After gocarting we said good bye to the people that were left and got in the cab. On the way back, most of us were sleeping at least part of the way. we had anticipated huge trafic jams that never showed up so we got to kaosiung hours before our train, so we went to IKEA to have a proper meal before going home. It was simply a great weekend with lots of fun.


A tired bunch on the way home from a great weekend.

onsdag 8 april 2009

Jag avbryter min festivalrapport för jag vill bara säga en sak. I morse händ något mycket märkligt, det ringde på dörren, och de enda jag känner som skulle kunna göra det torde knappast ringa på så tidigt. Det visade sig vara Taiwanesiska jehovas vittnen, något jag inte trodde fanns. de kunde inte så mycket engelska men hade en förklarande text med sig och jag påpekade snabbt att jag inte tror på gud och därmed inte var intresserad. Då vände de snabbt och fortsatte till nästa dörr. helt enkelt en märklig upplevelse.

tisdag 7 april 2009

spring scream day 2

After a night that was slightly cold and very noisy we awoke to the second day of Spring Scream. Taiwan being a country where convenience and comfort are important things, the campsite of course had proper toilets and showers so one could freashen up before going to the concerts. While still at the campsite i managed to remember to bring my camera along so now i can show you some pictures, this is Yini at the camp:


As you can see the camp is rather nice and clean compared to your avarage European festival where it tends to be crowded with tents and lots of empty beer cans everywhere. Our mission for today was to gaurd the campsite entrance and only let people with proper stamps in. As things were generally poorly organised they had set 10 people to guard the gate which would need two people at most at any time. Thus we simply devided the task among us and I took the first shift together with Yini. That the festival wash poorly organized also showed in the fact that the check in counter did not open until some time in the afternoon so we had to take care of several bands that could not even get stamps. 


Some dogs joind our guard post during lunch

After Johan and Anna took over our task, altough we were officially on duty, we had the rest of the day off. We spent some time sitting in the sun watching the bands and having a nice time all around. in the late afternoon we took a short break from the bands and found a beach. There were some nasty cliffs that pretty much stopped you from entering the water but it was a hot and clammy day and i realy wanted a swim so I defied the rocks and got in. it was nice to have a swim but even nicer to just relax on the beach afterwords.




By nightfall we got back from the beach and engaged in the standard festival activety, drinking beer and going to concerts. It is interesting to note how this whole festival was very polite. the music played was usually rock or somthing of the kind and some of it was rather hard and you would expectthat there would be headbanging and jumping wildly in time with the music, but people were just sitting there, like it was a nice evening in the park or something like that - deinetly not a rock concert. Some artists however, like my favourite band there, the Korean Nevada 51, really got the crowd going. And of course the very famous Taiwanese singer A mei had the whole festival jumping around during her faster songs. 


Singer songwriter type artist Joanna...

...and the polite audiance


Nevada 51 got the crowd going

Witing for A mei and drinking beer


A mei is singing the audiance is happy


Yini enjoys A mei

söndag 5 april 2009

festival

This weekend was the university spring break so on friday morning we left birght and early with the high speed rail to go to Kenting for one of the biggest music festivals in Taiwan, Spring Scream. Our group, by the way, consisted of Johan, KJ, Anna, Enrike (still dont know how to spell his name), Kai, Yini and me. After a arriving in kaosiung we negotiated a good price with a taxi driver to take us to the festival. The festival actually did not start until around 4 but we were there at half past two for a special reason, we were volunteer workers. 

As a volunteer worker you have to work a few hours every day of the festival and for that they give you space in a tent, a sleeping bag, free entrance to the festival and free food while you work. Our first task was to set up some flags and here you could really see the Taiwanese way of thinking regarding the sexes.  The girls were not allowed to join us puting up flags as they were "not strong enough". As it turns out lifting a flag is not very hard work and any girl could probably do it or at least help with some other part like handeling the tape. It is just a taiwanese way of thinking that girls should not do that kind of work.

As most of us did not speak chinese to any higher degree they had a hard time finding jobs for us except for the flags so we spent a lot of time waiting which was boring. Finally they figured out that we could gaurd the gate that separated the food area from the band area. No one really took responsibility there so I had to take charge.  It was quite a power trip to stand there and tell people if they could enter or not but after a while it got too repetetive for my taste. The first day was not so much fun as I spent most of the time at that gate and less time listening to bands. More on the festival in the next post.

Härlig helg

Min helg börjar officielt onsdag lunch. Onsdagen var inget speciell men på torsdagen däremot började det hända grejer. Jag, Johan, KJ och Johans rumskamrat Hang tog en taxi ut till en nöjespark i Hsinchu county. Där mötte vi Johans kompis Enrike (tänker inte försöka listat ut hur man egentligen ska stava det där) och hans vänner Mercedes, Flora och Steven. det vblev en hel dag på nöjesparken tillsammans med dem. Parken kändes en aning nergången, som om den byggdes på 80- eller 90-talet och injte ändrats ett dugg sen dess. Den kännslan får man faktiskt på ganska många ställen i Taiwan, särskilt här i Hsinchu. förutom vi var parken ganska tom tom men det var en hel del skolbarn där. Skolbarnen tyckte såklart det var häftigt med utlänningar och ropade åt oss och ville ta kort.

Vi hade i alla fall kul med några fina åkatraktioner även om de var ganska standard. Dessutom hade de en av de bästa bergochdalbanor jag någonsin åkt. Den var så simpel att alla andra liksom missat konceptet, den var helt enkelt ett gigantiskt U där man började i botten skjöts frammåt med tryckluft vände uppåt och sen baklänges ner igen och upp i andra ändan och sen gör om samma vända några gånger. Att jag och KJ satt allra längst fram och hade full sikt gjorde nog sitt till att spä på effekten, häftigt helt enkelt. 

Förutom den berg och dalbanan och ett par andra var åkturerna ganska trista standardgrejor men att sitt där i gott sällskap av de andra och låtsas skrika bara för att det hör till var kul det också. Mer om helgen i nästa inlägg.