Trotts den blöta kvällen är jag knappt detg minnsta bakfull när jag vaknar dagen därpå. Vi har lite beslutsångest om vad vi ska göra men åker till slut ned till den allra sydligaste spetsen av Taiwan. De allra sista metrarna ut till havet består av svårframkomliga vassa klippformationer som tycks ha uppstått genom kokande lava som rinner ut i ett kallt hav. Mede lite möda och ett gott balanssinne vandra jag och KJ ut till vattnet. Snart nog börjar vi tävla i vem som varit längst söderut ett steg i taget men vi avslutar med en handskakning då vi inser att det faktiskt skulle kunna bli farligt att gå längre ut.
Efter besöket på sydspetsen åker vi norrut längs östkusten men vägarna här är mycket mindre på västkusten. Det tar allt för lång tid att åka norrut för att vi ska hinna se särskilt mycket men vi stannar till i något som skyltarna hävdar är Taiwans enda öken. Att hyra terrängfordon att åka runt med är lite för dyrt, särskilt som man är begränsad till att följa en guide. Jag, KJ och Louis vandrade dock upp för en gigantisk sanddyna och körde lite sandskidåkning ned. Efter öknen och ett antal timmar på en smal väg kom vi till slut fram till Taidong. En liten stad som Taidong visade sig inte ha särskilt mycket att erbjuda förutom heta källor så vi tog en lugn kväll med varma bad och vattenmassage vilket var väldigt härligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar