Paa vaeg

Detta skrev jag i min anteckningsbok paa planet (svenska bokstaever fungerar inte saa jag anvaender aa, ae och oe istaellet). Here goes:

Jag spenderar de sista tvaa dagarna i Sveriege, inte hemma hos mina foeraeldrar, utan hos min kompis Anna i stockholm. Efter att ha fixat allskoens smaasaker som visum, vaccin, fan och hans moster samt lagt flera dagar paa att packa kaenns det skoent att ta ett foersta steg paa vaegen. Att spendera naagra dagar hos Anna daempar resfebern naagot, hade jag varit hemma hade jag gjort mig sjaelv nervoes genom att pilla med en miljard smaasaker som exakt vilka strumpor jag boer ha med eller saa.

Naer jag vaknar paa avresedagen kaenns allt som vanligt, det hade helt enkelt kunnat vara aennu en dag hos Anna. Jag har helt enkelt inte insett vad det aer jag givit mig in paa, inte insett att jag aaker idag. Naer vi gaar mot pendeln kommer dock nervositeten smygande men den doer snart ned igen naer vi kommer paa taaget. Vael paa flygplatsen traeffar vi mina foeraeldrar och jag checkar in. Foeraeldrarna foereslaar att vi aeter naagot men jag aer foer nervoes foer att aeta och det aer kanske tur. Koen till saekerhetskontrollen ar laang saa vi staeller oss i den. Den gaar dock snabbare aen jag vaentat mig och snart aer vi framma vid slutet. Efter ett ocermoniellt avsked laemnar de mig daer vid kontrollen.

Allt kaenns helt OK tills jag sitter paa planet och vi kommit upp i luften. Jag kaenner mig inte helt bra - nervositeten aer som en klump i magen och jag har svaart att aeta flygplansmaten. Det aer som om min kropp insett vad jag givit mig in paa och reagerar utan att jag foer den delen aer med paa det.

Jag sitter haer paa planet och boerjar sakta faa grepp om tanken paa att jag snart aer i Taiwan och ska vara daer sjaelv, utan familj eller vaenner i ett helt aar. Sakta men saekert sjunker tanken in men aen har jag inte riktigt greppat det hela.

Last night

This will be my last night at home, tomorrow I go to stockholm for a few days and then I leave for Taiwan. I am moving there to study for a whole year and I am ever so excited. Its a bit sad to be leaving my parrants and brother but then again, I usually only see them a few times a year anyway but this is special. Of course it will be sad to leave all my friends too, but that is still a bit different. For those of you out there who are reading this, I'm sorry I havn't said goodbye properly, so here goes. Good bye, and have a great time back here in Sweden.

I will keep updating this blog with some pictures and stuff so that everyone who is interrested can follow my little adventure.

Well, I don't realy know what else to say except that I'm very excited to finally be going - after months of fixing and packing - and a little bit nervous too.