Det finns något som så gott som alla associcierar till när de hör ordet Kina. Jag tänker såklart på muren. Detta är, förutom hemresedagen, min sista dag här i staden och det är först nu som jag får se detta enorma bygga. För att göra det smidigt för mig själv valde jag att följa med på en av de turer som mitt hotel ordnade men det innebar också att ta del av allt annat som en sådan, mycket turistig tur, tvingar på en. Förutom jag är det tre andra svenskar och ett israeliskt par som är med på turen. Det blir först ett besök till en jade fabrik. Jag kan inte mer än anta att guiden får provision för det som folket på just hennes buss köper. Jag, som mest bara vill se muren vandrar omkring utan något större intresse och tittar slött tills vi ska åka.

Nästa grej på resan är Ming tombs, ett antal kejserliga gravar en bit utanför staden. Har man sett både förbjudna staden, lamatemplet och himmelens tempel så är detta rätt överflödigt. det är ytterligare en rödmålad gammaldags byggnad i mängden. den stora skillnaden är väll egentligen att man får gå in i den stora salen. Det som gäller är tyvärr guidad rundtur a la dagis. Vår guide tar oss från punkt till punkt och berättar i princip bara det som man kan läsa på skyltar och informationstavlor. Något lite småkul är när vi är inne i den stora hallen och man kan se diverse kejserliga grejer i montrar. På skylten i montern står (på engelska) t.ex. att det är kejsarens huvudbonad som vi ser. guiden berättar för oss att det är kejsarens huvudbonad och - och detta tycker jag är en aning märkligt - den ena svensken säger på svenska till sin make att det är kejsarens huvudbonad, trotts att maken tycks prata duglig engelska.

Efter gravarna åker vi in till nästa extrastopp på turen, ett centrum för kinesisk medicin. Jag känner spontant att jag åkte på en tur till kinesiska muren utan att ha sett det minsta muraktiga än. hade jag velat se jadefabriker och centrum för kinesisk medicin hade jag ju självklart valt den turen. Självklart gäller det att följa guiden här och även om alternativ medecin hade kunnat vara kul så tar allt dagisaktigt lallande udden av alla upplevelser. det är mer barnfamiljsanpassat än vad som någonsin kan vara nödvändigt. Efter lite medecinering blir det lunch, ja ni hörde rätt, jag lämnade mitt hotel klockan 8 på morgonen för att se kinesiska muren och det är nu lunch och jag har fortfarande inte sett den.

Efter lunch bär vi äntligen av till det riktiga målet. Jag ska till Badaling, turistdelen av muren, men som om inte det vore nog tycker guiden att vi ska ta något töntigt litet tåg upp till den enkla delen så vi slipper den läskiga branta biten. Nog med daltande tycker jag, jag väljer att gå istället. det må vara ultraturistiga badaling, men jag gör i alla fall Badaling the hardcore version. När bussen stannat går jag rakst förbi försäljarna i Disney byn, fram till påslaget och kommer upp till detta:

Min bitterhet över den taskiga turen dör genast när jag står där på uråldriga stenplattor och blickar ut över ett kargt landskap och så gott som öde mur. Jag går upp till ett vakttorn där muren kröker tvärt. färden upp hit är faktiskt lite ansträngande bara den men det visar sig att det ska bli värre.

Jag valde ju som sagt Badaling hardcore, och nog är det hardcore alltid. Efter vakttornet blir det sjukt brant och i de partier där trappsteg saknas är det halt dessutom. Jag klättrar raskt uppåt med några korta andnings- och fotopauser. Jag har aldrig varit så glad att det är kallt som nu, det är väldigt skönt att slippa svettas i sommarvärme. Det är helt fantastiskt vackert, trotts att landskapet mestadels är brunt och livlöst så finns det något vackert i muren här ute bland massor av ingenting. Man måste även beundra folket som bydde denna tingest. att bara gå på den ger rejäl  motion men att klättra omrking på dessa sluttningar och bygga mur måste vara tungt utav bara helvete.  

Jag kommer upp till högsta punkten, ett vaktorn där muren viker igen, ner mot den lilla tågstationen. Här möts man av ett, trotts kylan, ganska stort antal turister och som alltid där turister finns är försäljarna inte långt borta. detta är promenadsträckan av muren där det är plant och fint och enkelt att gå. Självklart är det även här som kommersialismen har slagit till i form av permanenta souveniraffärer.

Jag vänder ganska raskt tillbaks till den mer folktomma sträckan och letar mig neråt längs branterna. Det är tur att det finns räcken att hålla sig i annars hade det inte gått. När man kommit bort från folket igen så märker man genast hur vackert det är. Det är helt enkelt en väldigt speciell känsla att stå här och se ut över de brunagråa bergen och denm slingrande muren.

Beijing, day 5

Monday morning back to work, after all I'm not actually here to see the sights, I am here to visit some people and hold a few interviews. So I head out to Ericsson tower to meet my contact there. The taxi takes me far out of the city to an area of almost only corporate towers and office buildings. My contact Jing Hou, or Jessie as her English name is, turns out to be a bit offhanded and does not speak as good English as I had hoped. As our meeting is less well planned than the one at the Swedish embassy, coupled with her offhandedness, I do not really get as much as I had hoped from the interview. Jessie, who is an accountant is just not qualified enough to tell me the things I am interested in but I get some good stuff anyway. It seems that, due to not being able to meet with more companies or even the trade council, I will probably have to shift focus of my article but that does not matter, I think it can become a good one any way.

After the meeting with Jessie we take a small tour of the company but, being an accountant, she has very restricted access so we can not get into that many places. Apparently security is very tight and I can not even take a picture in the lobby. Its nice to talk with Jessie about this and that during the tour to the coffee room and the lobby but she has to get back to work and with that, my working day is over. Time for more sightseeing. 

I have one big thing left on my list and this one actually has a bit to do with my article so is suitable that I do it on my working day. I am going to the Beijing Olympic stadium. The first building I get to is the water cube or H2O3 as it is written in a more in innovative way. This is where the swimming contests were held and it is a huge, rather magnificent swimming pool. This however turns out to be a bit boring so I head onwards to the main point, the birds nest stadium. As I draw closer, I here bombastic music from some hidden speakers, “ONE WORLD, ONE DREAM” they boom over the grounds. And the music is suitable, the birds nest is just as bombastic as the music despite the big beams crisscrossing to give it that characteristic birds nest look. Being inside has a very special feeling to it as I walk out on the main sports field, but the feeling is not as string as I had hoped. The feeling can best be described as being part of something very big and important, but there is only a little bit of it left in the empty seats and running track. As I exit the arena the sun is beginning to set and as I watch the stadium in the dying light I feel that it is the sunset of the Olympic games, at least this time.

I go to the silk market one last time to pick up some tailored shirts Ive ordered then get back to the hotel. From there I make my way back to Tian'anmen square to see it at night. It is now that I clearly feel how much of a restricted society China really is. There are a lot of police about and and for some reason you are not allowed out on the square. This efficiently kills off a lot of the nightly activity in this area of the city. It feels like the government is trying to keep people at home to keep them under control, The square itself however is beautiful, all the big surrounding buildings covered in lights. 

As I am standing there a man and a woman come up to me and start talking. They are very friendly and ask a lot of questions as we walk along. They suggest getting some coffee and I say that I haven't eaten yet so we decide to eat together. They take me to a small restaurant which looks more like a teas house than an actual restaurant. I get suspicious since I have heard of people tricked into going to drink tea and ending up paying a lot but since I only want food I think it might me OK. But, soon enough they are pouring up tea for me and I realize I have been trapped. Well, there is nothing for it but to t´bite the cookie no matter how bitter it might be and enjoy myself as best I can – take the consequences later. We eat, drink and talk and have a merry old time all around until it is time to leave. Bill turns out to be for a whooping 1150 yuan – the cost of a smaller luxury meal and this is just standard Chinese food and some tea. Fore some reason – I suspect that they simply want my money and that my “friends” get there share of the profit – everything is hugely expensive. And as if that is not enough, the man suggests that me and him split the bill, the girl can not possibly be expected to pay when there are two men around. I manage to ge away with “only” paying 450 yuan of the total as I argue that we should divide it fairly but is still very expensive compared to the standard 30 yuan or less.

This is me being tricked

It is a sobering walk home in the cold, lonely night when I realize that Beijing is a city full of trixters who all want my money. They may be nice to you at first but it is not genuine, they just want to get a piece of you. Its sad that it is that way because Beijing is a nice city but going around not trusting anyone is a less than nice experience. Its strange how, being white, makes the Chinese think you have bucket loads of money and that they can get a piece of if they act nicely towards you. I might have a bit more than your garden variety Chinese but I am definitely not rich. Ending the day in this bad way I just hope tomorrow is better.

Day 4 Beijing

Day four turns out very differently than I had planned. Since parks, palaces and temples all close around 5 pm I didn't have time to do them all on day three. So I took this day to finish the temple and palace tour. First off is the Lama temple. I don't really see that much of the lama temple as today is even colder than yesterday. I kid you not, it is freeze your face off cold, I feel like I could break off my nose if I wanted too and I walk quickly and spend as much time as I can in doors. The Lama temple turns out to be, at least for someone like me who has seen a few temples before, just your standard temple.

 

Next up is the temple of heaven. I get off at the right subway station go out, and immediately enter a store as some extra cold grips me. Having reloaded on heat in the store for a little while I venture out too the temple, which is situated in the middle of a nice park full of evergreens. This one is actually a bit special – some say a sign for Beijing - since it is perfectly circular and, apparently built by nothing but joinery, not a single nail in its wood. I like the circular shape but it is slightly too colorful for my taste. I prefer simpler thing and cleaner, less garish colors. Those of you who will see my pictures from this trip will see a number of pictures of me, slowly freezing to death, trying to find a nice place to do so. Despite the rather garish colors and the cold the park with its trees surrounding the ancient buildings makes it nice to be here. I have to admit I went into the gift shop by my own free will. I am usually not a gift shop type person but since it offered a respite from the cold I was hugely glad it was there so I could spend a few minutes pretending to look at the stuff, while getting warm.

I heard there was some kind of under ground city or under ground palace, but I didn't know exactly where. So I did what I could to find it, I went to the correct area with the subway and, popping in and out of stores to keep my face from falling off, asked around for it at different hotels until I finally was told that it was closed . Slightly sad that I had missed out and with the time nearing closing time for palaces I found it would not be worth trying to go anywhere else. Instead I did the usual evening routine, fighting with the silk market merchants.

den tredje dagen..... i Peking

Dag tre I Peking, tanken är att den här dagen ska gå till att besöka diverse tempel. Förbjudna staden osv. Det blir dock en del småfix innan jag kommer iväg. På kartan ser det ut att vara nära till Himelska fridens torg så jag bestämmer mig för att gå dit då det är en fin dag. Det visar sig vara lite längre än jag väntat mig att gå dit men det gör inget. Jag kommer först till förbjudna stadens yttre delar och där träffar jag en schysst mongolisk kille som slår följe med mig. Vi snackar en del och han visar mig till Himelska fridens torg eller Tian'anmen som det heter på kinesiska. Himmelska fridens torg är stort och omringat av pampiga byggnader a la gammla kommunistkina eller Sovjet. Tyvärr är moas mausoleum stängt på lördagar så det blir inget av det men det är rätt kul att ha varit utanför I alla fall. 

 
Min mongoliska kompis föreslår sedan att vi ska gå till gammla staden, men jag har min plan klar, förbjudna staden, som ligger precis vid Tian'anmen är nästa mål och vi säger farväl till varandra. Förbjudna staden som egentligen är ett muromgärdat område av olika palats är stor och pampigt men tomt. Dels för att nationalistpartiet plockade med sig alla skatter till Taiwan när de flydde från kommunisterna 1949, dels för att kejsaren verkade ha väldigt få möbler bortsett från ett antal olika troner beroende på var någonstans han tog emot besök. Det märkliga är att, trotts att de olika palatsen och hallarna byggats av olika härskare under olika perioder är de förvånansvärt lika varan och till slut tröttnar man lite. Det som är mest intressant är palatsträdgården där olika barrträd blandas med märkliga stenformationer och en och annan byggnad. 

Jag lämnar den förbjudna staden genom norra porten och hittar till Jinshan parken med Kolberget I mitten. Uppe på berget har man en fin vy ut över peking och framförallt får man en bild av hurpass stort förbjudna staden egentligen är.

På andra sidan kolberget kommer en gubbe fram och frågar om jag vill åka någonstans. Lama templet tycker jag – det pekade killen på Omnia resor ut för mig och det ligger på det här hållet – och gubben säger att han ska ta mig dit I sin ricksha. Att åka riksha verkar som något att prova på så jag går friviligt I turistfällan att åka på en liten tur bland de små bakgator som kallas hutonger. Det är en intressant tur och gubben, som pratar förvånansvärt bra engelska, förklarar mer än jag orkar lägga på minnet. Jag tro ändå att detta, näst efter turne med den galna motorcykelföraren dag ett, är det bästa hittills. Man får liksom en bra bild av vardagslivet I kina om man åker runt I en hutong och tittar på de små husen och människorna.

Hutongturen tar så lång tid att lamatemplet jinner stänga – de stänger tydligewn tidigare än jag trott I denna stad. Således tra jag mig ned mot silkesmarknaden igen och lägger ytterligare en kväll på att shoppa och kriga med butiksägarna. Utanför marknaden blir jag påhoppad av en försäljaren som verkligen inte ger med sig trotts att jag varken behöver strumpor eller halsdukar, däremot plockar hon fram ett ess ur rockärmen, DVDer, en filmkväll är aldrig fel.

Peking dag två

Jag vaknar till en frisk och kall dag. Efter diverse koll på internett och annat småfix tar jag en taxi till svenska exportrådet. Jag är trotts allt här på uppdragsresa för chalmerskontoret och exportrådet är några dem jag tänmkt prat med. Tyvärr har jag inte lyuckats få ihop nått möte med exportrådet så det blir bara ett kort besök. Därefter har jag lite tid tills mitt planerade möte på svenska mabasaden så jag tar en taxi till en marknad för att kolla runt lite vad gäller shoppingmöjligheter. Marknaden visar sig vara helt otrolig, det är så fullt med kläder att det inte är sant. Det fullkomligt svämmar över och den som har tid och pengar kan säkert skaffa en helt ny garderob på ett par timmar till en bråkdel av svenska priser. Nu har jag inte tid så efter en snabb titt bär det av till ambasaden.

Det blir ett mycket lyckat möte med Joakim diamant på ambasaden och jag känner att jag fåpr gott om bra stoff till artikeln jag skriver. Efter att ha tackat Joakim och sagt adjö blir det taxi igen – varför inte taxi, man kommer oftast under 20 SEK så det är det värt – hem till hotelet. Jag lämnar av datorn och lite annat tungt I väskan och sticker iväg igen. Jag tar en lite slumpartad promenad runt det närmaste kvarteret och fortsätter sedan längs en stor gata. Som av en slump tittar jag in I ett fönster och ser en svensk flagga. Detta fångar rent naturligt mitt intresse så jag kollar vidare och ser både svenska kartor och dalahästar – jag bara måste gå in. Det visar sig att det är en kinesisk gren av Omniaresor från västerrås som specialiserar sig på att sälja resor till Sverige. Jag får en fin liten pratstund med chefen på kontoret och han ger mig lite tips på vad jag ska se I Peking. 

Min valda kvällsaktivitet blir att utforska en marknad lite närmare. Jag väljer att gå till Silk Market. Kommer man till Peking bör man testa på någon marknad av detta slag, man behöver inte ens köpa något, att bara gå omkring och “fönstershoppa” är en upplevelse. Kineser kan det där med försäljning verkar det som, de är rappa I käften som få och envisa av bara fan. “Hello sir, want some shoes?” “Hello sir, want a bag?” hörs från alla håll när man går förbi. Verkar man minsta intresserad är man fast, “come in to my shop, just look” säger de och formligen drar in en. Sen står man där och de pekar ut det ena efter det andra “I give-a you good price”. 

Går man bara förbi så går det oftast bra men om man tilltalar dem så har de svårt att släppa taget, man kan argumentera I evigher om varför en rosa piké inte är min stil men de vägrar ge upp. Priset är nämligen det viktigaste, om man vill ha själva grejen är egentligen oviktigt. Och här är en stor skillnad mellan Kineser I Peking och Kineser I Taiwan, Kineserna här är verkligen måna om att sälja och de ser dig som västerlänning som om en vandrande påse pengar. Kapa ett finger på en västerlänmning så blöder han mynt. Alltså, en västerlänning köper vad som helst bara priset är det rätta. Ju mer ointresserad man är destå mer sänker de, förklarar man att man inte vill ah glitter på tröjan kapar de en hundring I tron att bara de går tillräckligt lågt kommer jag köpa.  

Jag behöver faktiskt nya skor, mina föräldrar kan intyga att de höll på att falla I bitar när de var på besök, så jag handlar ett par. Jag köper diverse annat också när jag endå är där men mest tycker jag det är kul att vandra runt och bli överväldigad av allting, och ett tag kan det till och med vara kul att bli överfallen av försäljare. Har man tur så kan man få sig en liten pratstund. En del är riktigt duktiga och prickar rätt direkt på att jag är svensk, “hyr maar dy?”. En del, särskilt de som säljer damkläder, pratar mycket om flickvänner och varför jag borde ha en flickvän – jag är ju så snygg – eller varför jag inte har det när jag går därifrån utan att köpa något – jag är för hård. Ibland är det kul att bara försöka komma på ett bra knep att komma undan – jag har t.ex lovat att köpa mina rånarluvor här den dag jag blir bankrånare. Till slut köper jag, utan att tänka mig för, ett par jeans för mina sista kontanter. Det blir till att gåhela vägen hem och sen föra över pengar till kontot så jag kan betala för mig kommande dagar.

 

 

Beijing

After Hong Kong i went to Beijing, the story can be found recorded in these pages.

My first impression of Beijing is.....Brown. From my window on the airplane I can see fields and low, uniform houses. Its imposingly boring, brown. From there on it gets worse. The telephone card vending machine eats my money, the free wireless network does not work so I cant find the addresses to the hotels I want, and the lady at the hotel booking counter gives me a more expensive hotel than I had hoped for. The shuttle bus lady says I should take bus number two, but the buses don't have numbers so I have to go back to the hotel booking counter and find a street to get off at. When I get to the bus, the guy collecting the tickets mumbles something incomprehensible, and remember I am supposed to know some Chinese but I do not get it, neither does it help that he repeats it three times but keeps mumbling. Not until he points to the sign with the list of destinations do I understand and point to the right one. I think he was trying to say “dao nar?” which means “where to?” .  

So from this I can conclude that, while Cantonese is Chinese with extra gibberish, Beijing dialect seems to be what danish is to Swedish, the same language but spoken with a mouth full of porridge. I get off the bus and it is freezing cold, I stand there for a while trying to catch a taxi but it is impossible so in desperation, I start walking in a random direction to see if it is easier there. I pass a few three wheeled little motorbike thingies but can not figure out what they are selling until one of the guys – who turns out to be a driver – steps up to me and asks “you go where” in surprisingly clear Chinese. I show him the note with the hotel address, ask for the price and off we go. The little door opens involuntarily a few times, the guy drives like a maniac and I can smell gasoline - it is not even close to safe, but I'm having fun. Finally something seems to be working out and I am enjoying myself, it's back – the feeling of happiness of exploring new things is back and during a few minute long, wild ride, everything is great. I get to the hotel, fix a few things and get an early night. 

The picture is taken on a different day but this is the kind of vehicle I was in that night.

När jag till slut tröttnar på att se vågorna tar jag mig till busshållplatsen och behöver inte vänta länge innan en buss dyker upp. Det känns verkligen som om allt bara funkar denna resa. Jag kom hit nästan helt utan planer och hittlis har allt funkat otrligt smidigt och det är jag glad över. På vägen in till stan passerar bussen för bi en stor hästkaplöpningsbana mitt I stadsbebyggelese, höghus på alla sidor runt om kring den. En helt klart oväntad men också mäktig syn. Jag vaslutar min tur I Hong Kong med att åka färjan en sista gång bara för att se staden och ljusen. 

After my visit to Ngong Ping I decide to head out to the beach at Repulse Bay. By Sheer luck I get of at just the right bus stop and start to explore. It seems that, at night, Repulse bay is a drag, and it is only a little after eight. The place is completely dead and I am about to give up when I find a small promenade by the beach. Even though it is empty it is quite beautiful and I decide to stay at least a little while. I eat dinner at the only restaurant I can find, Pizza hut, which is curiously luxurious. Then I head down to the beach and walk right down to the waters edge. I even take of my shoes and go into the water. I is cold but not deadly and I actually think of skinny dipping, but think better of it since I lack any form of towel. There is something special about beaches at night, just sitting and watching the waves makes me calm. And sit I do, right there on the beach – with my jacket on since it is getting cold, I am really happy I lugged it around all day – the lights of Repulse bay on both sides and dark land masses further out. But mostly I watch the dark water lazily braking on the sand. It clears my mind and I gain some kind of peace just sitting there for a while. 

If you ever go to Hong Kong you will probably spend most of your time in Kowloon or Hong kOng Island but there are other Islands too. One is the Island with the airport and here I find Ngong Ping cable car that stretches away into the distant, mist covered mountains. For a whopping 96 dollars you get a return ticket for this ride, which I find to be completely worht it. I get on the cable car and immediately go wild with the camera, snapping of shots like a hero in a b ad action movie. The light is too bright and it is to o misty, I just can not get a good shot of the cable cars going into the mist at the mountain top with me in it. Some times it would be good to have someone there with you for such things. My frantic camera action almost ruins the story like feeling I get from seeing the cable cars pass into the mist. It feels like the cable car is an ancient, steam powered, construction and I am a lone traveler using it as transportation into the misty mountains for an adventure. The final blow comes with the tacky little paper slip telling me to smile as I near the top as there will be a plastic monkey there to take my picture. As I pass over it, the landscape change changes character, the light green of the jungle becomes darker then turns gray and brown and barren, crossed by a few small trails. 

As I get top the top, sure enough, there is the monkey taking my picture and as soon as I exit, I come into the gift shop and a place selling photos. Next is a borderline tacky, Disney type Chinese village so full of shops and restaurants there is room for nothing else. I exit the village and head for the main goal of the journey up here – that is not considering the journey as a goal in it self – a giant Buddha statue. I walk up to the top and just stand there for a while looking out. The vegetation here is really different, much more spruce and pine and such that you would normally associate with more northern places like Europe. I find it interesting that, just an hour or so by public transport from Central, there is a place like this, where one is so far removed from the stress of city life. Its calm, its cool and there is nothing (not counting the Disney village) except endless nature.