Surfingtur

Eftersom jag bara har lektioner på måndag, tisdag och onsdag  får jag långa helger. Denna tänkte jag ägna åt surfing, men vi skulle få besök av lite folk från Linköpings universitet på lördagen så det blev endast en dags surfande. 

Jag, Jesper och Maria åkte iväg på torsdag eftermiddag och hittade ett tåg som skulle ta oss till orten som vi brukar surfa i. efter att ha avverkat ungefär en timme av resan som annars brukar ta ca 2-3 timmar kom en person och hävdade att vi måste av tåget. Märkligt nog hade ingen sagt att det skulle vara några byten men sånt här känns lite typiskt Taiwan, man tror att allt ska gå bra och så kommer något i vägen för att man inte får information på engelska. Turligt nog var det ett par skyssta killar på stationen som förklarade hur vi skulle åka lite längre än dit vi skulle och sen tillbaks. Vi åkte längre, men däremot orkade vi inte vänta på tåget tillbaks utan tog en taxi istället.

När vi kommit fram till orten efter många om och men så tog vi inte in på hotel, vi hade nämligen plockat med oss ett tält. Vi slog upp vårt tält på stranden och gjorde upp en liten eld av drivved. Sen satt vi där och snackade och drack öl och hade det allmänt mysigt. Till slut kände vi att det var dags att sova eftersom vi ville komma upp hysat tidigt dagen därpå. Natten i tältet var inte särskilt bra, det var hårt - vi hade inte ens liggunderlag - och ganska kallt när man inte hade sovsäck.

När vi kom upp letade vi upp en surfshop och hyrde brädor och våtdräkter sen gav vi oss ut i havet. Vågorna var inte så bra och man fick vänta mycket på en som var stor nog. Jag lyckades fånga en men tröttnade snart och gick in på det grunda och surfade white water (på skummet efeter att vågen har brytit) istället. Det var kul men inte sådär superbra och man blir trött av att kämpa med vågorna så mycket. När jag gick upp för att pausa hade Maria, som tröttnat tidigare, beställt lunch och vi satt där på stranden och käkade och vilade.

Efter lunch hade jag mer enegri igen och padlade ut till de stora vågorna. Efter en del väntan fick jag en våg som var sådär fantastiskt bra. Jag gled långt och snabbt och skrek av lycka - Jesper som var påväg ut just då kan nog intyga att jag såg glad ut. Det var lite som ett sånt där perfekt åk i pudersnö, det gör hela resan värd det. Det känns helt enkelt otroligt bra. Resten av eftermiddagen gick däremot utför, de bra vågotna kom mer och mer sällan och vid tvåtiden gav jag upp. Eftersom Linköpingsfolket skulle komma dagen efter samlade vi ihop oss och åkte hem. Inte någon superdag kanske men att sitta och elda på stranden på kvällen och det där fina åket gjorde det till en bra liten tur ändå. Jag hade inte med mig kameran så några bilder blev det tyvärr inte.

Spetsen

Jag har sett deflesta delarna av Taiwan, många va dem fler gånger och nu har jag även varit vid norr spetsen. Jag, Johan, Kai, Johans kompis Sherry och Kais kompis Yini åkte dit i lördags. Vi tog bussen in till Taipei och därifrån tunnelbana ut till Danshui. Danshui är en mysig liten del av Taipei precis intill en flod med en liten marknad. Vi stannade till där och åt lunch och sen tog vi bussen vidare norrut.  Bussen släppte av oss en bit bort från stället vi skulle till så vi fick promenera längs vägen ett stycke tills vi kom till en strand.  Där stranden mötte vattnet var det ett gäng märkliga klippformationer, låga, rundslipade klippor med urgröpta kanaler  där innslående vågor rann tillbaks. Såhär såg det ut:

Vid själva norra spetsen, något längre ut hittade vi en fyr som egentligen inte var mycket att hänga i granen och ganska gott om vegetation av diverse slag på varsin sida en liten gångväg. Dessutom fanns såklart en liten informationstavla som proklamerade att det var just Taiwans mest nordliga udde vi var på.  Dock var stranden bra mycket finare.

Efter besöket vid fyren promenerade vi bort mot den lilla fiskehamnen i närheten och kollade runt lite bland fiskförsäljare och båtar. det var väll ganska trevligt men inte så värst speciellt. Ända tills vi var påväg att gå, Kai stannade och pratade med en fiskhandlare som undrade vad jag och Johan var för typer. Det hela resulterade i att hon plockade upp en bläckfisk (all fiskar hålls levande i små lådor) och vi fick klappa den - på undersidan. Det känns faktiskt ganska läskigt när en hel multitud av sugkoppar suger sig fast på huden. 

Bläckfiskar och stränder i all ära men så mycket mer fanns inte att se här ute så vi tog en buss tillbaks till Danshui och åt en trevlig middag på en liten resturang. Därefter blev det en tur till Taipei och en bar där. Vi drack, snackade och spelade kort, eller rättare sagt, jag Johan och kai gjorde detta, de två tjejerna somnade efter varsin drink. När vi sen begav oss hemåt visade sig att Yini inte mådde så bra, om det var pga alkoholen eller vad vet jag inte. Hursom hjälpte jag henne hem så trotts att jag inte planerat det blev det en väldigt lång natt. 

vardag igen

Så var det alltså vardag igen, terminen har börjat på riktigt och allt är liksom tillbaks till det normala, även om det råkar vara en ganska ny normal. Denna termin läser jag bara tre kurser, jag kan nog ändå inte få så mycket av det jag läst tillgodoräknat på Chalmers så varför ta i för mycket? det jag läser är följande: 

Mobile Robots - vi ska bygga små legorobotar som ska spela fotboll eller dylikt.

Linear System Theory - tämligen svår kurs i reglerteknik och så.

Mandarin nivå tre - mer Kinesiska är alltid bra.

Linear Systems Theory kommer jag ha nytta av när jag kommer hem men den är svår och tråkig, de andra två är lätta och roliga. 

Har även varit en sväng ned i Hsinchu hamn och kollat runt, stora pirar, massa vågbrytare och en ödslig strand. Vackert på ett liksom kargt, industrialt (det är ett ord, jag hittade just på det) sätt. dessutom verkade Taiwans motsvarighet till lars Vilks ha hittat dit. Nästan längst ut på piren, bland vågbrytare i betong hade någon smäkt upp ett skjul i drivved och så med en arkitektur somn får mig att tänka på Vilks. Ner på stranden hittade vi även ett gäng fröcka små krabbor som liksom gräver ner sig i små hål. En mycket trevlig eftermiddag. 

Tillbaks till semesterna...

Dvs. terminen, om man talar engelska. Idag var vårterminens första dag. Jag har haft en lektion i "mobile robots". Trotts att det verkar vara enbart kinesiska som gäller på föreläsningarna så tror jag det kan vara en riktigt kul kurs. I morgon drar kinesikan igång igen och det ska också bli kul.

Ja, det blev ett kort inlägg, ville bara medela att terminen börjat, annars har det inte hänt så mycket. 

Skidåkning

Hmmm nu blev det alltså dags att faktiskt beskriva min japanresa lite mer.

Jag hade planerat denna resa ända sen jag kom hit, eller faktiskt ännu längre. Redan i januari förra året satt jag på ett plan på väg till Australien och slötittade i en av resetidningarna som alltid finns i stolsfickan. Där hittade jag en artikel om skidorten Hakuba i Japan. Just då hoppades jag fortfarande på en utbytesplats i just Japan så jag bestämde mig för att jag skulle dit när jag väl var på plats. Några veckor senare kom sen beskedet att jag inte fick någon utbytesplats i Japan vilket minnst sagt gjorde mig lite sur och ledsen. när jag sen fick erbjudande om att åka hit till Taiwan istället nappade jag på det och därmed var det avgjort. Även om jag inte kom iväg till Japan på utbyte skulle jag till Hakuba och åka skidor oavsett vad som hände.

Med tanke på denna bakgrund så önskar jag verkligen att jag kunde säga skidåkningen i Japan var helt fantastisk, att Hakuba uppfyllde alla mina förväntningar om fantastiska backar och mina önskningar om pudersnö. Tyvärr kan jag inte säga det. hakuba var inte alls så bra som jag hoppats men jag skulle inte vilja påstå att jag blev besviken, även om några av dagarna var medelmåttiga på sin höjd hade jag några fina dagar och fick ett stort lass puder mitt i veckan. Så det var bra, kanske är det den evinnerliga bristen på snö här i Taiwan som gör att jag kan säga det, vem vet, men om så är fallet är jag bara glad för det.

Dags att kasta sig ut i lössnöfältet för 3e gången, aaaah gött.

Hur är det att åka skidor i Japan då, förutom att det är en häftig grej att ha gjort det? det var, ja, ungefär som att åka skidor var som helst annar i världen. det är snö och backar och liftar och jaa...skidåkning helt enkelt. det som är annorlunda är de små skillnaderna.

Jag är lycklig för att det är soligt och lössnö, men det kunde varit vilken skidort som helst.

Till skillnad från alperna har de enbart sittliftar, men så är det ju även i USA. Annat som att alla skyltar är på japanska och att personalen är mycket noggrannare med att följa regler och vara artiga är sånt man lägger märke till. På de flest orter jag varit hjälper de t.ex. folk som har det svårt att komma på liften och borstar av snön ifall det snöar mycket. I japan är liftvakterna betydligt mer aktiva än så. Trotts att det finns ett litet trafikljus som lyser rött håller de fram handen och säger stopp, när ljuset växlar till grönt vinkar de fram en med ett "dozo" (tror det betyder välkomment), borstar av sätet med en liten borsten, även ifall det inte finns minsta tillstymelse till snö på det, och när man satt sig ropar de något i stil med itterashai som jag tror betyder god färd eller liknande. Allt detta görs med en glad röst och ett leende, och när man kommer upp står nästa person där och hälsar välkommen. Service helt enkelt. 

Inta alltid mimmi pigg står och poserar i skidbacken.

Denna skylt säger lite om de små skillnaderna, i alperna hade det varit en varningsskylt utan skämt.

Till och med i skidorterna finner man anime, en Pikachu staty av snö vid lifthuset

Sen har vi såklart också maten. När man sitter i en resturang mitt i en skidbacke förväntar man sig att få något stekt eller fritterat, bratwurst med pomme fritt till exempel så när man får en skål nudlar eller yakiniku med ris istället känns det en aning märkligt. Men bortsett från sånna småsaker märks det inte övertydligt att det är Japan, folk här kan till och med hyfsad engelska vilket förvånar mig en aning. När jag var i Japan för några år sedan var det nästa omöjligt att hitta någon som kunde englska. 

Inte alls vad man förväntar sig på en skidresturang

En dag, när jag tröttnat lite på samma backar hela tiden (had liftkort i samma lilla system i några dagar och kunde inte utforska mer) Passade jag även på att hyra en slags sparkcykelliknande grej för att roa mig lite extra. Det är en stålram som fästs vid en snowboard och på den sitter ett cykelstyre med en liten bit snowboard på. Helt klart förväntar man sig att kuna styra denna tingest ungefär som en cykel, men icke! Den beter sig inte alls som man kan vänta sig. Styret är i princip den del man håller still medan man använder bakändan att styra och bromsa med. det hela kräver inte så mycket balans men oj vad man får kämpa. jag toksvettas där jag försöker styra mellan allt folk i nybörjarbacken. Inte nog med att man måste röra den stora delen, som är rejält tung, man måste även parera sina egna rörelser genom att finjustera styret hela tiden. Och inte kan man bromsa på ett vettigt sätt heller. det är helt klar en farlig, svårkontrollerad och tung dödsleksak som man glider ner på utan att riktigt kunna styra, men ganska kul.

Svårstyrd leksak

Så vad kan man säga om skidåkning i Japan? Det var bra utan att vara fantastiskt, kan hända bör man sikta på Hokaido i norr för mer snö, men bortsett från småsaker, inte särskilt Japanskt. Med tanke på att Japan är ganska dyrt bör man kanske fundera på Korea eller Kina ifall man vill åka skidor i Asien, det är förmodligen lika bra åkning och antagligen billigare. 

Som avslut, en snölandskapsbild

Skiing in Japan

Like i mentioned in the last post, right after my friend Knät left, I went to Japan, what I didn't tell you was why I went. The main reason was not, as one might suspect, to go sightseeing. I allready did that in 2004 when i went on a round trip with my family, just to let you know. 

Well, then we went on a group trip and had a guide that spoek japanese, not so this time. Let me tell you, going to a strange new country own your own is a very humbling experience. The culture is different, you do npot speak the language at all and you dont know how anything works. And unlike when I came to Taiwan, there was no International Service Centre to help me.

So there I was in this outlandish place trying to figure out how to get to the ski resort. I diod not know where to go or how to get there, I did not know what was expensive and what was cheap or what snacks that might be good in the 7-11. Everything felt new and wierd and I had no one to talk to about it all and it made me feel very small indeed. 

De sista dagarna av knäts besök tar vi det lugnt inne i Hsinchu. Vi besöker skolan och kollar in Chalmerskontoret och hänger med Kai och KJ. Vi passar även på att kolla in när KJ skär ut grjer med skolans laserskärare, bara för att det är häftigt.

Till sist är det dags för knäts avfärd. Jag följer med till flygplatsen för att vinka av. Det har varit två mycklet trevliga veckor, vi har sett mycket och haft kul men nu är det slut. Inga sura miner för det dock, för knappt har jag hunnit säga hej då till Knät innan jag måste hem och packa inför nästa grej, Japan.