Dvs. terminen, om man talar engelska. Idag var vårterminens första dag. Jag har haft en lektion i "mobile robots". Trotts att det verkar vara enbart kinesiska som gäller på föreläsningarna så tror jag det kan vara en riktigt kul kurs. I morgon drar kinesikan igång igen och det ska också bli kul.
Ja, det blev ett kort inlägg, ville bara medela att terminen börjat, annars har det inte hänt så mycket.
Hmmm nu blev det alltså dags att faktiskt beskriva min japanresa lite mer.
Jag hade planerat denna resa ända sen jag kom hit, eller faktiskt ännu längre. Redan i januari förra året satt jag på ett plan på väg till Australien och slötittade i en av resetidningarna som alltid finns i stolsfickan. Där hittade jag en artikel om skidorten Hakuba i Japan. Just då hoppades jag fortfarande på en utbytesplats i just Japan så jag bestämde mig för att jag skulle dit när jag väl var på plats. Några veckor senare kom sen beskedet att jag inte fick någon utbytesplats i Japan vilket minnst sagt gjorde mig lite sur och ledsen. när jag sen fick erbjudande om att åka hit till Taiwan istället nappade jag på det och därmed var det avgjort. Även om jag inte kom iväg till Japan på utbyte skulle jag till Hakuba och åka skidor oavsett vad som hände.
Med tanke på denna bakgrund så önskar jag verkligen att jag kunde säga skidåkningen i Japan var helt fantastisk, att Hakuba uppfyllde alla mina förväntningar om fantastiska backar och mina önskningar om pudersnö. Tyvärr kan jag inte säga det. hakuba var inte alls så bra som jag hoppats men jag skulle inte vilja påstå att jag blev besviken, även om några av dagarna var medelmåttiga på sin höjd hade jag några fina dagar och fick ett stort lass puder mitt i veckan. Så det var bra, kanske är det den evinnerliga bristen på snö här i Taiwan som gör att jag kan säga det, vem vet, men om så är fallet är jag bara glad för det.
Dags att kasta sig ut i lössnöfältet för 3e gången, aaaah gött.
Hur är det att åka skidor i Japan då, förutom att det är en häftig grej att ha gjort det? det var, ja, ungefär som att åka skidor var som helst annar i världen. det är snö och backar och liftar och jaa...skidåkning helt enkelt. det som är annorlunda är de små skillnaderna.
Jag är lycklig för att det är soligt och lössnö, men det kunde varit vilken skidort som helst.
Till skillnad från alperna har de enbart sittliftar, men så är det ju även i USA. Annat som att alla skyltar är på japanska och att personalen är mycket noggrannare med att följa regler och vara artiga är sånt man lägger märke till. På de flest orter jag varit hjälper de t.ex. folk som har det svårt att komma på liften och borstar av snön ifall det snöar mycket. I japan är liftvakterna betydligt mer aktiva än så. Trotts att det finns ett litet trafikljus som lyser rött håller de fram handen och säger stopp, när ljuset växlar till grönt vinkar de fram en med ett "dozo" (tror det betyder välkomment), borstar av sätet med en liten borsten, även ifall det inte finns minsta tillstymelse till snö på det, och när man satt sig ropar de något i stil med itterashai som jag tror betyder god färd eller liknande. Allt detta görs med en glad röst och ett leende, och när man kommer upp står nästa person där och hälsar välkommen. Service helt enkelt.
Inta alltid mimmi pigg står och poserar i skidbacken.
Denna skylt säger lite om de små skillnaderna, i alperna hade det varit en varningsskylt utan skämt.
Till och med i skidorterna finner man anime, en Pikachu staty av snö vid lifthuset
Sen har vi såklart också maten. När man sitter i en resturang mitt i en skidbacke förväntar man sig att få något stekt eller fritterat, bratwurst med pomme fritt till exempel så när man får en skål nudlar eller yakiniku med ris istället känns det en aning märkligt. Men bortsett från sånna småsaker märks det inte övertydligt att det är Japan, folk här kan till och med hyfsad engelska vilket förvånar mig en aning. När jag var i Japan för några år sedan var det nästa omöjligt att hitta någon som kunde englska.
Inte alls vad man förväntar sig på en skidresturang
En dag, när jag tröttnat lite på samma backar hela tiden (had liftkort i samma lilla system i några dagar och kunde inte utforska mer) Passade jag även på att hyra en slags sparkcykelliknande grej för att roa mig lite extra. Det är en stålram som fästs vid en snowboard och på den sitter ett cykelstyre med en liten bit snowboard på. Helt klart förväntar man sig att kuna styra denna tingest ungefär som en cykel, men icke! Den beter sig inte alls som man kan vänta sig. Styret är i princip den del man håller still medan man använder bakändan att styra och bromsa med. det hela kräver inte så mycket balans men oj vad man får kämpa. jag toksvettas där jag försöker styra mellan allt folk i nybörjarbacken. Inte nog med att man måste röra den stora delen, som är rejält tung, man måste även parera sina egna rörelser genom att finjustera styret hela tiden. Och inte kan man bromsa på ett vettigt sätt heller. det är helt klar en farlig, svårkontrollerad och tung dödsleksak som man glider ner på utan att riktigt kunna styra, men ganska kul.
Svårstyrd leksak
Så vad kan man säga om skidåkning i Japan? Det var bra utan att vara fantastiskt, kan hända bör man sikta på Hokaido i norr för mer snö, men bortsett från småsaker, inte särskilt Japanskt. Med tanke på att Japan är ganska dyrt bör man kanske fundera på Korea eller Kina ifall man vill åka skidor i Asien, det är förmodligen lika bra åkning och antagligen billigare.
Som avslut, en snölandskapsbild
Like i mentioned in the last post, right after my friend Knät left, I went to Japan, what I didn't tell you was why I went. The main reason was not, as one might suspect, to go sightseeing. I allready did that in 2004 when i went on a round trip with my family, just to let you know.
Well, then we went on a group trip and had a guide that spoek japanese, not so this time. Let me tell you, going to a strange new country own your own is a very humbling experience. The culture is different, you do npot speak the language at all and you dont know how anything works. And unlike when I came to Taiwan, there was no International Service Centre to help me.
So there I was in this outlandish place trying to figure out how to get to the ski resort. I diod not know where to go or how to get there, I did not know what was expensive and what was cheap or what snacks that might be good in the 7-11. Everything felt new and wierd and I had no one to talk to about it all and it made me feel very small indeed.
De sista dagarna av knäts besök tar vi det lugnt inne i Hsinchu. Vi besöker skolan och kollar in Chalmerskontoret och hänger med Kai och KJ. Vi passar även på att kolla in när KJ skär ut grjer med skolans laserskärare, bara för att det är häftigt.
Till sist är det dags för knäts avfärd. Jag följer med till flygplatsen för att vinka av. Det har varit två mycklet trevliga veckor, vi har sett mycket och haft kul men nu är det slut. Inga sura miner för det dock, för knappt har jag hunnit säga hej då till Knät innan jag måste hem och packa inför nästa grej, Japan.
Efter att vi kommit till Chiayi igen tar vi först snabbtåg och sedan långsambuss söderut till kenting. Det blir sängdags tidigt igen för att komma upp bra nästa dag. vi lägger i stort sett hela nästa dag åt att ligga på stranden, läsa och lapa sol. När det blir för varmt efter ett tag är det ett svalkande dopp i det precis lagom varma havet som gäller. Det enda avbrottet som blir är en liten promenad längs stranden och utforskning av ett par grottor i klippväggen bakom oss. En av avslappnande stranddag helt enkelt. En strand är en strand, är alltid en strand. Mycket mer beskrivning behövs egentligen inte och inga foton blev det heller.
På kvällen gör vi det enda man egentligen kan göra i kenting, gå längs huvudgatan och kolla på nattmarknaden och dricka färdig sangria på flaska.
Att korka upp flaskan så fort man kommit ut ur affären är det enda rätta.
Det är god sangria det här, trotts att det är billigt färdigblandat.
Luftpistolskytte på nattmarknaden är alltid kul.
barbilen i Kenting är en sån där trevlig grej som man alltid kan återkomma till.
Min solbrända rygg och knäts budget tycker båda att det räcker med en dag i kenting så dagen därpå blir det hemfärd.
Det jag glömde skriva om andra dagen i Alishan var att på vägen hem från soluppgången stannade vi på ett oväntat ställe och gick ut och kollade på ett gäng apor som kommit ut till vägkanten. Detta var helt enkelt ren tur eftersom KJ med familj, som var där några dagar senare, inte såg några apor. Så där med vill jag nu presenterade de små aporna:
knät och en apa. Så här nära kunde man alltså gå utan problem.
Tre små apor, de ser en aning frusna ut i den kyliga morgonluften.
Vi är uppe strax efter fem och sömndruckna ger vi oss ut i den kalla morgonluften och hittar den minibuss som ska ta oss på en soluppgångstur. Första anhalt blir ett enormt träd, det skulle säkert ta 30 pers att nå runt det.
STORT träd
I dagsljus är det tydligare hur stort det är.
Jag och knät får för oss att det är här vi ska se soluppgången men efter att de andra i vår grupp försvunnit listar vi ut att vi ska vidare och trar oss raskt tillbaks till minibussen. Vi stannar på två ställen för att se på vyn där himmlen målas gul och rosa mellan dimhöljda berg och kommer till sist upp till ett par stora träd som har stått livlösa sen en skogsbrand 1963.
Nu har det börjat ljusna rejält men än är inte solen uppe när vi stannar vid en sista uksiktspunkt och tilldelas varsin mörk glasskiva. Där står vi och ser ut över bergen allt eftersom topp efter topp blir upplyst och till slut kan man, genom det mörka glaset, se solens runda skiva stiga över bergskammen rakt framförr oss.
Glasskiva att se solen genom
Så här ser det ut genom glaset.
knät kollar på solen
Solen genom glaset
Och till sist soluppgången.
Det hela är dock inte så häftigt som man kan tro med tanke på vad Taiwaneserna säger om stället men det är kul att vara här. Då var det häftigare att se ut över de disig bergen och och solens allra första strålar. Efter att solen kommit upp har vi fått nog av denna kyliga bergstopp så vi åker neråt igen, med buss denna gång.
Idag var det dags för det verkliga äventyret, Alishan! Det mesta jag och Knät gjort hittils har jag varit med om förut men detta var nytt även för mig. Så med lite info Kai hittat på nätet och mina begrännsade kinesiskakunskaper begav vi oss iväg till Chiayi. Väl där tog vi Alishan forrest train, ett smalt litet puttetåg med ett tämligen omodernt lok i bakändand - istället för att dra knuffar loket vagnarna upp för berget.
Förviss finns det bussar som är både billigare och snabbare än tåget, men vi valde det för att det i sig är en turistattraktion. Det passerar fyrtioelva tunnlar, filifjonkon broar och åker genom tropisk, subtropisk och tempererad skog. så där satt vi och skumpade fram och kollade på skogen och magnifika vyer. Och visst är det spännande att se hur vegetationen förändras från höga, smala palmer till vanliga träd blandat med bambu och till sist massiva furor och cedrar. Och visst är det intressant att notera hur temperaturen förändras i takt med vegetationen - eller kankse tvärt om - men fyra och en halv timme som det tar tåget att nå toppen är lite väl långt. Då är det kanske tur att tåget vagger rytmiskt så att man vaggas till sömns.
Det lilla loket som ska knuffa oss uppåt.
Nere i dalen är det varmt och soligt och fullt med palmer.
Spåret hade rasat på ett ställe så vi fick gå en liten bit och ta ett annat tåg.
Det är lite svårt att fånga färden i tåget men här är åtminstone två vyer, inte så pjåkigt va?
Höga furor, eller vad det nu kan vara för trädslag men det känns nordligt i alla fall.
När vi kliver av på perrongen är det kyligt i luften, disigt och det har börjat skymma. Eftersom grejen att göra här uppe, bortsett från tåget, är att se soluppgången så blir det en tidigt kväll.
När vi kommit tillbaka från Taroko gorge sover vi länge men dagens aktivitet sker på kvällen så det gör inget. Kai knackar på runt 3-tiden, strax efter att jag ätit frukost, han fixar fram lite information på nätet och sen sticker vi iväg mot Taipei. Vi ska på en Lantern festival, egentligen det enda firandet jag får av det Kinesiska nyåret. från Taipei blir det en otroligt lång resa med lokaltåg till en ort jag inte minns namnet på. Väl där är det fullt med folk som skjuter fyrverkerier och skickar upp stora papperslyktor i skyn. Papperslyktorna fungerar ungefär som varmluftsballonger, med en bunt brinnande papper i nederändan som fyller lyktan med het luft så att den svävar uppåt.
Viu käkar en bit mat innan vi går till festivalområdet och vi har tur. Vi hinner precis dit innan det sista stora släppet av lyktor - det är detta som är själva firandet, ett par hundra människor samlas och skriver sina änskningar på ett hundratal ballonglyktor som man sedan skickar upp samtidigt. När ljusen släcks och alla lyktor tänds så är det en slags tyst vördnad som fyller torget och sen - utan någon märkbar signal - släpper alla taget och med ens fylls luften med glada hurrarop och hundra lysande bollar som svävar uppåt. Det hla kan sammanfattas i ett ord, Mäktigt!
Självklart vill vi också skicka upp en lykta så vi letar reda på en affär och köper en. Efter att vi hittat lite färg skriver vi ner allt från fred på jorden till pengar, hälsa och lycka som önskningar. Vi får hjälp att haka på brännslet - så kallat spirit money, låtsas pengar som Taiwaneserna brukar bränna som offer i templet - och tända lyktan. Sen står vi där och håller i tills vi känner att den vill iväg och vi släpper upp den mot skyn. Allt som återstår nu är att hoppas att gudarna fångar in vår lykta och uppfyller våra önskningar.
Här kommer ett gäng bilder från knäts första dagar i Taiwan, mer går att läsa om våra äventyr i tidigare inlägg.
Är man i Taiwan måste man upp i Taipei 101
Nu får det vara nog med festande, jag och Knät strax innan hemgång
Denna väg ska vi gå.
Jag har gott om foton på Taroko Gorge, det har inte knät.
Hur fasen fick vattnet sånna färger?
Det är januari och Knät kan utan problem vada ut i floden.
Det är helt enkelt gött att stå i det kyliga vattnet och bara vara.
Heroeisk lyfter jag klippan så att Taiwaneserna kan komma undan.
Ända upp till det lilla templet kom vi, men sen kända man sig rätt död.
