Mongoliet har vägar överallt och ingenstan. Bortsett från ett fåtal , mestadels spikraka, asfaltsvägar finns en stor mängd leder som I bästa fall kan kallas grusvägar. Egentligen är det bara ställen där gräset skavts av och landet, som mestadels är platt steppland, korsas av dessa vägar på alla möjliga håll. Mongolerna kör helt enkelt lite var dom vill och till slut bildas liksom bilstigar, blir vägen för gropig kör man helt sonika runt groparna och vips har man en paralell bit väg.
Under vår första dag av tripp nummer två ut ut I Mongoliets ödemark tvingade ett vägarbete oss av asfalltsvägen ner på dessa. Efter en knapp timme mådde jag så illa att vi var tvungna att stanna men snart rullade vi vidare och till slut kom vi upp på asfalten igen. Hela dagen var en enda lång bilresa men förvånansvärt nog var den inte så hemsk som man skulle kunnat tro. Frammåt kvällen körde vi fast I ett lerhål men den ryska minibussen (en del mongoliska resebyråer påpekade ivrigt att de körde med sånna som en slags kvalitetsstämpel) klarade även det och vi var loss inom kort. Vi kom till vårt läger runt tio och gick snart och lade oss, trötta efter bilfärden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar