Den första tiden...

...är svår. Det är varmt och svettigt, saker funkar inte som det ska och det är allmänt sunkigt.

Men mer om det sen, vi tar det från början. När jag landade på flygplatsen fick jag först stå en halv evighet i kö innan jag kom igenom passkontrollen och fick hämta ut min väska. Jag kommer ut och börjar leta efter en buss till staden jag ska till. en del skyltar är både på kineskiska och engelska medan andra, som de som säger vart bussen ska, bara är på kinesiska. Eftersom jag är trött och inte orkar leta efter en buss nappar jag på ett erbjudande om taxi. efter att ha försökt förklara vart jag ska säger killen "thousand eighty" dvs. dryg 200 spänn för sisådär 5 mil i taxi. Inte helt pjåkigt tycker jag. Jag upptäcke, när jag sätter mig i bilen, att det är någon form av privattaxi men vad gör det? Dock ringer gubben upp någon ich jag får förklara i hans mobil vart jag ska.

När vi kommer fram upptäcker vi att informationscentret och annat viktigt har stängt på söndagar - jävla skit också. Taxi chaffören haffar en student i ett försök att få hjälp - han vill inte släppa av mig sådär bara. Jag får envist försäkra att jag ska klara mig själv och får betala 1800 (det där 1080 var nog bara en felsägning) innan han ger sig av.

Studenten är snäll nog att hjälpa mig hitta någon på det stängda kontoret och de säger att de ska fixa ett rum åt mig och ber mig vänta. Medan jag sitter där kontemplerar jag hur - oavsett vad som finns hemma - mitt liv numer finns i de två väskorna franför mig. Gubben kommer tillbaks, kör mig till mitt dorm och och lämpar av mig till nästa gubbe som ger mig nycklar och visar mig rummet.

Jag käner mig rätt varm och svettig och mår lite kast efter resan - jobbigt.

rummet visar sig vara rätt kyffigt, det är möblerat med fyra stycken kombinerade garderob-skrivbord-bokhylla-ned-säng-ovanpå enheter och kalt och tomt i övrigt. Dessutom är det sunkigt med smuts på golvet, damm i hörnen, fläckar på väggarna och skit i duschen - helvete också!

Jag är dock för trött för att orka bry mig, tar en kall dusch och byter till fräscha kläder - mycket bättre. Nu upptäcker jag dock att jag inte har någon madrass - total missär. Vanligtvis hade allt detta inte varit några större problem om man bara hade kunnat snacka med någon om det, men nu kan jag inte det.
Jag - som oftast är lite av en ensamvarg - börjar känna mig ensam, jag tror det är insikten om att min familj och mina vänner är på andra sidan jorden och inte går att nå hursomhelst, i kombination med de dåliga förhållandena som gör det. Men jag har inte att vara deppig över sånt nu, det finns platser att utforska och jag har saker att fixa. Jag börjar med att köpa ett kort man ska ha till aircondition och ger mig sen ut för att hitta ett ställe där man kan köpa en madrass och kanske ett internetcafé så jag kan kontakta omvärlden.

Jag hittar en väg ned mot stan men det är långt och jag är på väg att ge upp när jag ser lite mer stadslik bebyggelse. Tyvärr är det ont madrassbutiker, det enda dom tycks sälja här är mat och skootrar. Till slut hittar jag dock ett internetcafé och skickar mejl till de andra svenskarna. Dessutom är Anna online och det känns bra att chatta med henne ett tag.

När jag kommer tillbaks upptäcker jag att kortet till ACn inte funkar så natten kommer bli både varm och hård - mer missär. Ensamheten börjar smyga sig på igen och jag känner det nu mer än någonsin.