Dag 1

Första hela dagen i Taiwan. Idag är mycket bättre än igår, jag knatar ned till International Service Centre och får en madrass - lycka! Sen får jag en massa papper att fylla i för att fixa olika saker, allt känns bra förutom att det är ännu svettigare än igår. Till lunch käkar jag nudelsoppa som jg tilllagar tack vare något mycket smidigt som finns här och var på campus, vattenautomater som ersätter dricksvatten ur kranen och desutom kan ge kohett vatnne till t.ex. nudelsoppor, allt helt gratis. Till min soppa dricker jag någon form av kallt te, som smakar honung, med geléklumpar i - ni hörde rätt, te med geléklumpar, påminn mig så ska jag lägga upp ett foto.

Efter lunch sticker jag ut på äventyr. Något som jag upptäcker är att det, här och var t.ex. på balkonger, finns anordningar för att man ska kunna fira ned sig själv i nödsituationer. Något annat märkligt är att det då och då, ungefär en gång i timmen, låter ungefär "bing bang gong" över hela skolområdet, måste ta reda på vad det innebär.

När jag tar bussen ner till stan (som för övrigt kostar 15 NT, en siffra som stämmer rätt bra med priset i sverige bara det att en NT är värd ca 1/5 av en krona) sommnar jag så jag är lite osäker på var jag är när jag kliver av. det löser sig dock tack vare den karta jag fick på ISC (International Service centre) som är till på engelska till skillnad från den jag köpte igår.

Något jag lade märke till redan igår är trafiken, det saknas trottoarer och det är skootrar överallt. tänk dig att man tar enb stad stor som Göteborg och kapar bort alla trottoarer, sen ger man alla som åker kollektivt, går och cyklar varsin Eu-moped. där har du trafikläget i Hsinchu.

Egentligen saknas inte trottoarer, det är bara det att att de allt som oftast består av ett område på gatan inringat av en rosa-gul linje (ja rosa-gul är en färg). Dessutom är de belamrade med allt möjligt som små matstånd, affärer som ställer ut delar av sortimentet, elskåp, allmänt bråte och framförallt skootrar. De är verkligen överallt. Detta är inget som helst hinder för Taiwaneserna - dom åker ändå skooter så fort de ska någonstans.

När jag ska hem har jag missat något i systemet så bussen kör förbi mig. Detta är ju lite jobbigt, som man kan förstå och jag börjar känna mig ensam igen. Det är som om, så fort något inte går vägen längtar jag hem till ett land där saker och ting fungerr och då kommer ensamheten smygande. Jag märker också att när jag sitter här och skriver känns det bättre - det är som terrapi att skriva av sig lite. det kommer nog bli många dagboksanteckningar i framtiden.